Det är ju så svårt att bara ta ett ögonblick, det finns ju så många. Miljoner av dem. Hälften kommer sorgligt nog att glömmas bort och andra kommer man att vilja förtränga. Men det finns de ögonblicken man aldrig kommer att glömma. Ibland är de inte ens viktiga men de etsar sig fast endå. Jag har valt ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv, när jag hoppade ett hinder på över 1 meter första gången.
Vi hade hoppat och tränat i flera veckor med varierade resultat och det här var sista dagen innan jag skulle lämna tillbaka min sommarhäst Olliver, tror att det var 2005 eller kanske 2004. Hur som helst så hade vi aldrig kommit över 1 meters gränsen och jag hade faktiskt gett upp när min kompis Carro tyckte att vi skulle hoppa ett sista hinder som avslutning på sommaren. "det är 95 cm" var det sista jag hörde innan vi red mot hindret som såg otäckt högt ut. Men vägen blir perfekt, språnget mjukt, vi lyfter, svävar, allt stämmer. Allt är perfekt. "Du har precis hoppat 110 cm" är det enda jag hör i landningen.
Detta är konstigt nog ett av de ögonblick som sitter som sten i mitt minne. Inte särskilt viktigt egentligen, men endå.
//Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar