Delete

Har ägnat en timme åt att gå igenom gamla bilder på facebook och raderat en himla massa samt avtaggat mig ur ännu fler. Så sjukt jobbigt men nödvändigt, vissa bilder kan man ju inte hålla fast vid även om man vill. Någonstans går gränsen för vad som är hälsosamt och att sitta och titta på gamla bilder och sakna något som aldrig kommer tillbaka är det inte. Så nu rök de.

Snart finns det inget som påminner om oss längre i min vardag och på ett sätt är det skönt. På ett annat känns det fruktansvärt. Som att det aldrig hände. En del av mig önskar att det aldrig hade gjort det heller. En del av mig önskar att vi aldrig hade träffats för då hade jag aldrig känt som jag gjort den här hösten. Som jag fortfarande gör vissa dagar. Som att någon skurit ett hål där hjärtat ska sitta.

Får hela tiden höra hur stark jag är och hur bra jag lyckats gå vidare och jag måste väl medge att jag är förvånad själv. Trodde att jag skulle dö ett tag men det gjorde jag ju inte. Jag överlevde och livet går ju vidare. Jag klarar mer än jag tror. Efter det här klarar jag fan allt.

Men jag ska inte ljuga om att jag inte saknar. Det gör jag även om jag kan hantera det. Jag saknar så mycket och så många. Så många som jag inte har någon kontakt med lägre. Fina människor som jag verkligen tycker om och som jag är glad över att jag lärt känna genom åren. Som jag hoppas att man iallafall kommer att springa på då och då.

Annars hoppas jag inte på så mycket alls faktiskt. Att jag en dag ska vakna och inte känna något av detta längre. Att jag ska ha gått vidare inombords också. Glömt och förlåtit och slutat tänka "men om jag bara hade...".

Det känns fortfarande så sjukt att det inte är vi längre.