Hahahaha

Haha, klockan är 22.30 och jag är full som ett litet svin... så löser vi probelmen the lina way... see ya tomorrow....

puss
¨


///Lina

Dunkla Rum

Det känns som att alla, verkligen alla mår dåligt över något just nu. Om jag kunde skulle jag hjälpa er, jag skulle lösa alla era problem med en gång. Men det kan jag inte. Jag kan inte ens lösa mina egna. Jag orkar inte ens fortsätta med det här inlägget så jag lämnar över till herr Winnerbäck.

Dunkla Rum:

torka tårarna min vän
jag tror jag vet ungefär hur det känns
som att försöka dansa med en myndighet
du ville bara ha en plats, ett hem
nånting vettigt att göra, vad som helst
om det fanns tid för nåt att växa
om det fanns plats för lite värdighet
här blir man sparkad på i kön till ett ställe
man inte ens vill in på

man tuggar i sig hela svansen
det står alltid nåt i vägen
och du tar dig alltid loss och du rusar
men ändå fångar marken dina fötter

jag kan inte hjälpa dig opp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
du har en annan röst, annan färg
ett annat land med andra klockor som ringer
jag tar mig inte in i dina dunkla rum

det står ett fältslag bakom väggen
dom slår i tomma containrar
det här är helvetets förgård
i december står man stilla i en tunnel
och trängs och trängs och alla bara pratar
om det bara fanns nånting att säga
om det fanns skäl att vilja deltaga
du ser jag kan inte ens förmå migatt hjälpa någon annan
det här är Be Your own star show
det här är Bit ihop och sparka
ge precis vad du behöver och ta vad du kan få

jag skulle gärna hjälpa dig opp
och kunna lysa upp den väg du springer
om jag kunde vagga dig varm och lugn
jag hör nog samma röst och bor i samma land
med samma klockor som ringer
du går inte ensam genom dunkla rum

vasen vinglar på bordets kant
åskan mullrar ovanför ditt tak
uppför är det lättare men neråt är det brant
kan inte landa där med ryggen rak

hornen ryter du förlorade striden
på nolltid har du tappat din glöd
inget nytt under solen
vi har sett det hela tiden
den enes bröd den andres död

se på människorna som sliter för nån annans resultat
se hur flugan kvävs i spindelns nät
se på hyenorna som gräver i kadavret efter mat
se på baggen i det murkna träet

jag kan inte hjälpa dig upp
kan inte lysa upp den väg du springer
jag kan inte vagga dig varm och lugn
vi är vallfår i vargarnas tiddet är gamarnas klockor som ringer
inget ljus där vi irrar och springer
runt i våra dunkla rum

Ja, det är väl typ så jag känner. Väntar på att det ska bli bättre, eller i alla fall annorlunda.

//KaosLina

The winds of change

Ja ni, the winds of change blåser knappast hos mej. Har försökt färga mitt stackars hår från platinablont med utväxt till en (på förpackningen) fantastiskt snygg champagne-mellanblond färg.

Lyckades det? Nej, eller jo, om jag hade velat ha en lila-grå slinga i underhåret hade det funkat. Men nu va det ju inte det jag ville. Så nu skiter jag i att röra mitt hår nånsin, imorn blir det en konsultation med frisör och sedan make-up rådgivning hos bodyshop. Och inte att förglömma, inköp av träningskort och ev. solkort.

By the way så har jag precis kommit tillbaka till Växjö från några dagar hemma. Lika loveley att åka dit, lika hemskt att åka därifrån. Jag orkar inte ens tänka på hur mycket jag saknar alla, framförallt min älskling. Det finns verkligen inget värre än att åka ifrån dem man älskar.

Nää, nu blev det för jobbigt.

Jävla fan.

Godnatt.

//Lina

Huston, we have a problem...

Alltså allvarligt, jag har problem. Jag vet inte vad det är med mej. Som ni såg igår så va jag helt sjukt pigg och stimmig, skrattade åt allt och va hur störd som helst. Grannarna höll på att bli galna. När jag tillslut gick och la mej kände jag mej så glad och lycklig, som om jag inte hade ett enda problem i världen. Men nånstans där i all min lycka började oron sprida sig, känslan av att det va lite för bra för att va sant.

Alltid när jag mår sådär bra brukar det hända nåt som gör att jag börjar må skit igen. Så jag vågar inte riktigt må bra fullt ut. Fan så tråkigt egentligen. Men nu är jag jävligt trött på att låta livet trycka ner mej. Så fuck everything, nu tänker jag bara släppa all gammal skit jag går och tänker på och se framåt.

Idag är jag fortfarande rastlös. Har varit ledig idag så jag va ute på världens härligaste cykeltur medans vädret fortfarande va fint. Va ute i nästan en timma och bara cyklade runt på måfå. Så himla skönt med lite motion, käns som att det är det jag behöver. Men nu börjar det krypa i benen igen. Jag kan bara inte sitta still, försökte titta på tv lite men jag kan verkligen inte koncentrera mej. Kan inte hålla fokus på något i mer än fem minuter. Så jag funderar på att ge mej ut igen, känns som att jag håller på att bli knäpp. Eller så kanske jag helt enkelt har problem.

Nu vet jag vad jag ska göra, jag ska åka bort till Teleborgs ridskola och bara titta på hästarna. Det kan nog hjälpa. För övrigt va det min kloka mamma som kom på det för ett tag sen, att jag alltid har blivit lugnare när jag är bland hästar. Så jag ska för en gångs skull lyssna på henne. För min mor är väldigt smart. Hon har förövrigt gett mig några av mina bästa visdomsord. Eller va sägs om "Om du ska ljuga, gör det bra så att folk tror dej". Mycket användbart.

Ska berätta mer om min fantastiska mamma en annan gång. Nu ska jag ge mej iväg och hoppas att jag blir lite mindre manisk. Eller att jag får nåt projekt att lägga min energi på. Eller att nån vänlig själ uppmärksammar mitt konstiga beteende och ställer en diagnos.

För jag vet fan inte.

//Lina

Bara så att ni vet...

...så är inte tiden på den här bloggen riktigt sanningsenlig, jag går alltså inte o lägger mej vid två på dagen. Vet inte hur man ändrar heller så det får va så ett tag :P

// Lina

Rastlös

Ikväll vet jag inte vad det är med mej riktigt, jag är så sjukt pigg och rastlös. Kan bero på att jag har varit ledig idag och bara gått hemma. Eller nej, det har jag ju inte. Jag har cyklat ett varv runt sjön med ( ca 5 km). Jag jobbar ju som sagt på att komma i lite bättre form och få mer energi.

På tal om det så har jag fattat ett livsavgörande beslut. Jag ska köpa ett gymkort. Jag, Lina som alltid har varit lite emot att träna på gym ( vaddå, man rör ju på sig ändå liksom) har nu insett att om jag ändå bor granne med ett kan jag lika gärna utnyttja det. Så nu jävlar.

Förutom rastlös är jag även grymt partysugen. Jag va ju fortfarande sjuk i helgen så jag orkade inte riktigt va på topp. Det va så länge sen jag verkligen hade en såndär galen festkväll, ni vet, med förfest, fest, krogen och så efterfest. Gärna en startover morgonen därpå. En helhelg liksom. Blev så nostalgisk förut när Mimmi va här och vi kollade på bilder från den här sommaren. Det va verkligen ett ständigt kaos. Är helt förundrad över att jag över huvudtaget orkade jobba :P. Fast det va många dagar som det va riktigt hårt att gå upp. Som den gången jag inte ens minns att jag vaknade på morgonen men det måste jag ju ha gjort (ganska logiskt eftersom jag lever idag) och va i helt fel ände av stan och skulle gå till jobbet. Dessutom vaknade jag ca 30 min innan jag skulle börja. Ovanpå det kan jag tillägga att det låg en naken man i min och Mimmis säng så jag fick en mindre shock när jag såg det. En riktig kaosmorgon. En riktig kaossommar. Men fan va kul vi hade.

Nej nu börjar det bli dags att sova. Godnatt darlings!!!!

//Lina

My Inspiration

Alltså jag bara måste göra lite smygreklam för en annan ganska kaotisk blogg, nämligen Carolina Gynnings. Den är så sjukt rolig att följa. Hämtar mycket inspiration där, både från hennes ärliga och ocensurerade inlägg till hennes sprudlande personlighet. Jag känner igen mig själv otroligt mycket i det hon skriver.

Så gör dej själv en tjänst och kolla in den, du kommer inte att ångra dej. Www.stureplan.se/gynning är adressen

Pussar

// Lina

Feeling sorry for myself

Sitter hemma i Västervik och försöker koncentrera mej på att skriva klart min förhandlingsrapport. Känner mej hemma men ändå inte. Splittrad som vanligt, en fot här, en i växjö och huvudet ständigt påväg någon annanstans.

Helgen har varit fantastisk. Vi firade vår söta vän Cajsa som passerade 20-strecket. Grattis igen! Måste säga att det faktiskt är jävligt kul att gå ut i Västervik när man inte gör det 3 dagar i veckan :P. Eller så är det bara för att jag hade mina girls med mej och vi kan nog ha kul överallt, saknar våra utekvällar som fan. Tack Linnéa för bordsdansen på Morella, kul med sällskap där uppe som omväxling. Träffade även massa roligt folk från gymnasiet som jag inte sett på länge. Alltid lika kul att se er ;) Herr Holm speciellt ( bara för att du sa att du läser min blogg ;))

Sen har jag och Danne som min syster så fint uttryckte "bara åkt runt och ätit" hos diverse föräldrar och morföräldrar. Tur att man har lite folk man kan snylta på när man är hemma hehe. Stimmet har varit på topp hos familjen Nilsson och en lugn stund har inte infunnit sig såvitt jag vet. Fast det är när de är som dampigast jag älskar min familj mest, de är inte kloka så jag känner mej rättplacerad för en gångs skull. Dannes familj älskar jag jämt, Jönssons är bäst, även när ni spöar mej i yatzy :D.

Stimm är förövrigt väldigt underskattat. Visst, lugna mysiga kvällar när man sitter och har djupa samtal med nära och kära har väl sin charm, men inget går upp emot ett herrans liv. Det ska levas lite när jag är hemma, det ska låtsas bråkas, brottas, retas, festas (med vänner, INTE familj) och framförallt skrattas. Då är jag i mitt esse och känner jag mej faktiskt lycklig.

Det är när stimmet har stannat av, stunder som nu, och lugnet lägger sig som min rastlöshet kommer krypande. När jag börjar känna av stressen inför allt som ska hinnas med i veckan. När jag börjar tänka på allt som jag har lyckats så bra med att förtränga i ett par dagar. Det är då modet sjunker och jag känner mej trött på allt igen. Trött på det jag vet ska komma och trött på det jag ännu inte har en aning om, men som ändå finns där nånstans i framtiden. Kan man ens va trött på det okända? Vet inte. En sak vet jag iallafall, jag är trött på mej själv. Trött på att känna mej misslyckad och olycklig. Trött på att alltid behöva kämpa för det som borde va självklart. Trött på att inte få nån respekt när jag förtjänar det, trött på att aldrig lita på någon helt och hållet, trött på att alltid tro det värsta om folk och trött på att alltid få det bekräftat. Trött på alla falska människor som lovar och lovar och aldrig håller. Trött på att lägga tusentals timmar och kronor på mitt utseende och ändå i slutänden känna mej tjock och ful. Trött på min egen ytlighet. Men framförallt är jag så jävla trött på mitt eget gnäll och på att tycka synd om mej själv. Jag klagar ju i stort sätt på allt och är det nåt jag hatar är det gnälliga människor som inte gör nåt åt saken. Så nu jävla är det färdiggnällt här i bloggen. Hädanefter kommer ni att få se en mer hanlingskraftig Lina som gör nåt åt sina problem istället för att gnälla.

Oj, vilket långt inlägg detta blev, tänkte bara att jag skulle berätta om min helg, men nu fick ni lite extra. Extra allt, precis som jag :P

Ha det bra Darlings!!!

//Lina

Tänk om...

"What If?"

What if there was no lie

Nothing wrong, nothing right

What if there was no time

And no reason, or rhyme

What if you should decide

That you don't want me there by your side

That you don't want me there in your life

What if I got it wrong

And no poem or song

Could put right what I got wrong

Or make you feel I belong

Sjuk :(

Bläää, är sjuk igen, fattar inte av gör gör för fel. Vad är det för rättvisa när vissa människor är sjuka typ 3 gånger per år och jag är frisk...ja typ 3 gånger per år skulle jag gissa. Usch. Dessutom har jag sjukt ont i ryggen eftersom jag började min morgon med att lyfta ena hörnet på sängen för att benet stod på min handduk. BRA LINA!!! Way to go...

Men om man ska försöka se det positivt så får jag jävligt mycket gjort i skolarbetesväg. Kan ju inte röra mig särskilt mycket så jag ligger här i min säng, omgiven av snorpapper, och jobbar på min rapport om Förhandligens Retorik. Har redan skrivit en sida av tre så det känns rätt bra. Ett annat plus är att jag kan se hur mycket skit somhelst på Tv:n med ursäkten " jag är sjuk". Jag kan också använda mina nya analytiska förmågor genom att fundera över vissa programs nödvändighet och syfte.

En grej som stör mej nåt oerhört är programmet "Sanningens Ögonblick". Seriöst, va är det för fel på folket som är med?? För det första förstår jag inte varför man deltar om man nu har hemlgheter som absolut inte får avslöjas, men jag tycker ändå att om man ger sig in i leken så får man leken tåla. Så varför, VARFÖR, tvekar dessa människor att svara på en del frågor? Jag menar, hallå, om ni tvekar på att svara på om ni har sugit av nån för att betala ett bord fattar ju alla att ni har gjort det. Så varför inte bara erkänna och få pengarna? Visst ni får skämmas inför er familj men so what? Ni får ju skämmas endå och då är det väl bättre att tjäna pengar på det. Hellre va rik och skämmas än fattig och skämmas. Och helt ärligt skulle inte din familj förlåta dej om du vann X antal 100 000?? Min skulle det.

Nää, nu är det dags för Vänner. See ya!!

//Lina

Så här kan det se ut en vanlig onsdag (det är onsdag idag va?) när Mimmi och Lina båda är sjuka och trötta på allt...


Lina Daniel <3 säger:
haha verkligen. Kan vi inte bara dra nån annanstans??? Är trött på min tillvaro

Mimmi säger:
Vi sticker till belgrad

Lina Daniel <3 säger:
va finns där??

Mimmi säger:
hmm ingen aning

Lina Daniel <3 säger:
inte jag heller...är det ett land?

Mimmi säger:
ingen aning, men det kändes bra

Lina Daniel <3 säger:
ja, jag håller med. Let's go

Mimmi säger:
På en gång helst

Lina Daniel <3 säger:
igår helst

Så nu tänkte vi dra till Belgrad. Tack och Hej tonfisk-pastej

Bunny+Emo= Love

Wiieee

Jag har fått en cykel!!!!!!!!!! Tänk att man faktiskt kan ha tur ibland. Tack tack Åsa för att du adopterarde bort din cykel till mej. Du har gjort min dag!

Lina

Runnig away

"I will run until my feet no longer run no more,
and I will kiss until my lips no longer feel no more,
and I will love until my heart it aches,
and I will love until my heart it breaks,
and I will love until theres nothing more to live for."

/Amy McDonald, Run

In a bad place...

Fan, ena stunden springer man på och tycker att allt går ganska bra, nästa sekund rundar du en kurva och springer rakt in i en jävla bergvägg. Krasch, och så ligger man där. När chocken lagt sig gör det ont, inte lika ont varje gång, men det känns, det gör det. Men om man bara får känna efter ett tag inser man att det inte är så farligt. Det tar tid men det går över, man måste bara lära sig att hantera smärtan på olika sätt. Jag har med åren blivit något av en mästare på att hantera saker. Jag har alltid tänkt över allt, hittat en lösning, rest mig upp och fortsatt springa som om inget hänt.

Men inte den här gången, den här gången tänker jag inte tänka, inte känna något alls, jag orkar inte. Så jag tar hand om mig själv på det endå sättet jag kan. Jag fixar till det yttre, eftersom insidan är ett så hopplöst projekt. Jag har gjort manikyr, pedikyr, hårinpackning, ansktsmask, you name it. Jävlar va snygg jag ska bli.

Nu tänker jag sitta här och låta sista lagret nagellack torka medans jag ser på Tv tills jag är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna mer. Och jag tänker stänga av mig själv och inte känna något alls. Så det så.

//Lina

Till min vän

Till min vän:

Jag saknar dej. Jag tror inte att du vet om det eller att du ens ägnat mej en tanke den senaste tiden, men det gör jag. Jag saknar dej som du va på den tiden när vi var sådär galna. När vi hittade på knäppa grejer som ingen annan vågade bara för att vi kunde, och för att ingen av oss skämdes, hur störda grejer vi än gjorde. Jag tror det va du som lärde mej hur kul det kan va att va sådär härligt störd. Det va förövrigt du som lärde mej dricka tyskt mandarin-vin i din källare och på senare år hur man blandar godast drinkar. Du har varit med om stora delar av mitt liv, första hopptävlingen som gick bra ( och de 100 som gick uruselt), skolk från meningslösa mattelektioner, konfirmationslägret from hell, mordhot, 18-års dagen, 100-tals tjejkvällar, när Frou-Frou dog, olycklig kärlek, första krogrundan och diverse andra katastrofer.

En period va du den första jag ringde när nåt gick åt helvete, och den första som fick alla de goda nyheterna. Vi har försvarat varandra no mather what och alltid ställde vi upp för den andra. Jag tror inte riktigt att vi förstod hur bra vi hade det fören vi förorade det. Nu är det försent för att ta tillbaka något, det har hänt och sagts lite för mycket för att det ska kunna bli som förr. Vi är antagligen inte ens samma personer som då. jag vet iallafall att jag inte är det.

Jag vet att du inte har haft det så lätt senaste tiden och om jag vågade ringa dej skulle jag göra det. Så att du visste att jag fortfarande finns här om du vill prata. Att jag fortfarande är din vän. Att jag aldrig slutade bry mej, även om det verkade så. Förlåt för det, och som sagt, jag saknar dej. Eller den du var. Jag hoppas att du en dag hör av dej, för då skulle jag ge vår vänskap en ny chans.

Tills dess hoppas jag att du har det bra och att din lycka vänder till det positiva. Att du hittar en trygghet i dej själv och inte i någon annans drömmar. För du förtjänar det bästa.

// Lina

Grattis!!!

Idag blir jag hela 20 år! Grattis till mej själv!!! Wooohhhooooo!!!!!!!!!!!