Hej på er! Hoppas att ni alla haft en bra dag för det har jag. Jag har jobbat 7.50 - 18.45 och även om jag var rätt trött mot slutet gick det bra. Fick öva på lite nya grejer också och även det rullade på. Mycket tack vare att jag har så himla bra kollegor som alltid hjälper till. Det gör ju så himla mycket när man möts av positiv energi istället för negativ.
Senaste tiden känns det som att den negativa har tagit över i mitt liv och det är så himla tråkigt. Särskilt när det gäller personer som står mig nära. Det är ju de som ska ge positiv energi och vara en källa till glädje, inte tvärt om. Nu menar jag inte att alla ska vara på topp jämt men att ständigt dra ner andra är inte ok.
Jag är så trött på att berätta om planer jag har för att mötas av skeptiska blickar och frågor som "Ska DU göra det?" "Kan du verkligen sånt?" "Är det en bra idé?" etc. Tror ni inte att jag tänkt på det själv? Jag tvivlar på mig själv och min kapacitet varje dag och då vore det trevligt om jag inte behövde känna det från andra också.
Sen är jag ju en vuxen människa och kan fatta egna beslut och bara för att jag har gjort dumma grejer tidigare (vem var INTE dum när man var 18?) betyder inte det att jag kommer att göra det nu. Jag har fått så många och så hårda smällar av livet att jag faktiskt lärt mig en del. Att inte nöja sig bland annat.
För där har vi ytterligare en sak jag irriterar mig på. De som helt uppenbart tycker att jag ska nöja mig med något de själva ALDRIG skulle nöja sig med. Visst, ibland får man ta det man får och gilla läget, men jag är en sådan person som aldrig slutar att sträva framåt och vilja ha mer.
Jag tänker absolut inte nöja mig med att vikariera på halvtid och bo i en halvsunkig etta hela livet bara för att andra tycker att det passar mig. Jag har faktiskt lite krav på livet. Även om jag har en halvtaskig ekonomi, en halvfärdig utbildning och en osäker arbetssituation JUST NU betyder inte det att jag ska vara glad och tacksam för minsta lilla.
Jag råkar tycka att jag förtjänar bra och fina saker i mitt liv och om andra inte gör det är det deras problem.
Sen kan jag ju ta upp en annan sak när jag ändå håller på. Respekt. Vad i helvete är det som är så svårt med att visa andra människor respekt? Jag tycker själv att jag bemöter människor på ett bra och respektfullt sätt och då förväntar jag mig att bli behandlad likadant. Jag vill inte bli behandlad som skit bara för att jag är den jag är. Jag är alldeles för snäll för att säga till när det händer men ibland känns det som att jag inte duger. Som att jag inte förtjänar att bli bemött på ett bra sätt. Som att jag blir bortvald.
Jag är faktiskt inte dum i huvudet även om vissa tycks tro det. Bara för att jag håller uppe en ganska enkel och sorglös fasad betyder det inte att jag är helt jävla tappad. Jag anser nog att jag har rätt bra koll på läget även om jag är blond och "snygg".
Nu blev detta ett väldigt långt och rörigt inlägg med jag har tänkt så himla mycket på detta de senaste dagarna. Slutsatsen blir väl att jag vill ha respekt från männsikor, jag vill inte ha en massa åsikter och negativ energi när det gäller mina planer eller mitt liv och jag vill inte vara någon som duger i vissa sammanhang men väljs bort när något bättre dyker upp.
Jag tar gärna konstruktiv kritik men åsikter om privata saker som ekonomi, förhållanden och framtidsplaner undanbedes om jag inte uttryckligen frågar efter dem.
Tack!
