Ibland kan jag komma på mig själv med att låta så kall och okänslig när jag pratar om personer som jag älskar. Framförallt min familj och min älskling. Jag säger sällan positiva saker utan att tona ner dem och slänger ofta ur mig saker som "Ja familjen är ju bra att ha när man vill ha gratismat" eller "Jag ska byta upp mig och gifta mig rikt". Detta är ju med grov ironi men det är inte alla som fattar. Och det är ju inte så konstigt om man inte känner mig. Jag vet inte varför jag är som jag är men för mig känns det nästan konstigt att beskriva min mamma som världens bästa eller berätta om den senaste romantiska myskvällen. På något sätt känns det som att jag skryter eller att jag är taskig mot mina singelvänner när jag berättar bra saker om mitt förhållande. Sen tycker jag ju inte om att gå in på djupa saker som känslor, det är ju lite jobbigt att prata om ibland och jag är ju jävligt bra på att undvika jobbiga saker.
Men nu är det så att jag faktiskt älskar min familj även om vi bråkar rätt ofta och jag är verkligen jättelycklig i mitt förhållande. Jag älskar Daniel över allt annat och är så otroligt glad att han finns i mitt liv. Snällare och finare människa finns inte. Jag hade ärligt talat inte klarat mig utan honom. Hela livet blir faktiskt lite lättare när jag vet att han älskar mig.
//Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar