6 månader senare.

Oj, vart ska jag börja. Har velat fram och tillbaka angående det här inlägget, skrivit om det hundra gånger och läst igenom det ännu fler. Jag vill att det ska bli rätt, inga missförstånd och inget "tyck synd om mig" inlägg. Bara sanningen rakt upp och ner om hur det senaste halvåret har känts och sett ut för mig. Hur jag vände från botten.

Idag är det 6 månader sedan jag skrev det sorgligaste inlägget jag någonsin skrivit. 6 månader sedan det kändes som att hela min värld rasade samman och 6 månader sedan jag bestämde mig för att ge livet just 6 månader att bevisa att det inte alltid skulle kännas som det gjorde då.

Jag blev lämnad av den jag äskade mest. Personen som hela mitt liv kretsade kring försvann utan förvarning. Det kändes som att jag inte hade någonting.

Det var utan tvekan det värsta som hänt mig. Jag har varit med om så himla mycket jobbigt i mitt liv, men det här tog priset. Jag kunde inte sova, inte äta och gick omkring som en levande död första tiden. Låg mest hemma hos Cajsa i soffan och lät extrafamiljen ta hand om mig. För första gången i mitt liv kunde jag inte ens ta hand om mig själv. Minns att jag åkte upp till vårdcentralen och bara grät och bad dem skriva ut vad som helst så jag skulle må bättre.

Min kollega sa häromdagen att det gjorde ont att bara titta på mig under den tiden. Och då trodde jag ändå att jag höll fasaden uppe hyfsat. Men det mesta skiner ju igenom ändå.

Jag har alltid haft lätt att slå ifrån mig saker, att förtränga dem och låtsas som ingenting. Men den här gången gick det inte. Jag hade inget annat val än att ta mig igenom det och på samma gång som det var det värsta jag gjort så var det det bästa. När jag stannade upp och tillät mig själv att må dåligt kom en hel del annat ifatt som jag aldrig tagit itu med. Nu fick jag bearbeta ett helt livs misslyckanden.

När jag var som deppigast en kväll tänkte jag att det här livet är inte värt att leva, varför ska jag finnas till om jag ska känna såhär i 70 år till? Samtidigt vet jag ju att folk överlever värre saker hela tiden. Så jag gjorde en deal med mig själv. Om livet inte är bättre om 6 månader, om jag inte kan vända det tills dess då behöver jag inte leva det längre, jag kan lägga mig ner och självdö av sorg. Det låter jättedramatiskt och jättehemskt men just i den stunden kände jag så. Men jag tänkte att i 6 månader kan jag ju försöka överleva. Se vad som händer liksom. Om det är sant att det blir bättre med tiden.

Det är jag så jävla glad över att jag gjorde.

Idag kan jag ärligt säga att jag är lyckligare och mår bättre än på många många år. Kanske bättre än någonsin.

Jag har ett fast jobb som jag trivs grymt bra med, kollegor och vänner som är underbara, jag har hittat en lägenhet som passar mig perfekt, jag tjänar mer pengar än någonsin vilket ger fler möjligheter och jag har tagit upp mitt största intresse och börjat rida igen. Det kanske inte låter stort men för mig är det det. Jag fyller mitt liv med saker som jag mår bra av.

Jag som aldrig någonsin varit nöjd med något känner helt plötsligt ett helt annat lugn över mitt liv. Jag är nöjd även om det finns förbättringspotential och även om jag har en dålig dag nu så är de bättre än en "bra" dag i september förra året. Jag var tvungen att sluta gnälla över allt jag var missnöjd med och börja göra ändringar för att komma någonstans. Mycket som jag mådde dåligt över innan stod jag ut med för att jag var lycklig i mitt förhållande. Nu fick jag ta itu med allt annat som jag var deppig över också vilket i slutänden ledde till något positivt.

Jag har sänkt mina krav på livet och mig själv så himla mycket. Det räcker med att vissa saker är bra, de behöver inte vara perfekta. Allt behöver inte ske på en gång. Jag har skaffat helt andra ambitioner och har fått en mycket bättre bild av hur jag vill att mitt liv ska se ut. Jag har lärt mig att sätta mig själv först. Jag förstår att jag inte alltid varit lätt att ha att göra med förr eftersom jag alltid haft så höga krav på allt och alla.

Jag är så otroligt tacksam över alla som har stöttat och hjälpt mig igenom det här. Jag vill verkligen tacka mina vänner och kollegor som ställt upp och funnits där oavsett om jag velat prata och älta eller bara glömma allt med 100 shots och ett fullt dansgolv, min familj och extrafamilj som tagit hand om mig när jag inte kunnat själv, Gillie som även om hon "bara" är en häst betyder så otroligt mycket och framför allt vill jag tacka mig själv. För att jag inte gav upp utan kämpade på och vände den här pissiga situationen till något så positivt.

Jag är så otroligt stolt över det jag åstadkommit detta halvår. Jag har haft några mindre motgångar men nu vet jag att INGET kan krossa mig. Jag klarar vad som helst.

Så från och med nu går jag vidare med mitt liv och släpper allt det gamla. Nu kan jag börja göra planer för framtiden, tänka långsiktigt och känna att mitt liv är på väg i rätt riktning. Nu slutar jag älta och sörja och fokuserar på mig själv och det jag mår bra av. Mitt nya motto är "framåt och uppåt" för jag vill aldrig mer må som jag gjorde i höstas och till viss del innan. Jag vill aldrig mer hänga upp mitt liv på andra människor utan bygga upp det kring mig själv och det som är viktigt för mig.

Jag är inte arg längre, eller bitter. Jag kommer nog alltid att känna en viss sorg över att det blev som det blev men det är en sorg jag kan leva med. En liten, liten del av mig som inte påverkar allt för mycket. Jag tror att det var vändpunkten för mig. Inte för att allt innan var dåligt, verkligen inte. Jag har så otroligt många fina och roliga minnen.

Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är: Det blir bättre! Om det kan hjälpa någon där ute som känner som jag kände för 6 månader sedan så är det värt att lämna ut mig själv såhär. Jag trodde aldrig att något skulle kännas bra igen men det gör det. Det går att överleva allt och det går att ta sig ur jobbiga situationer bara man vill och ger det tid. Massor av tid. Om jag kan så kan alla. Med lite hjälp. Man är starkare än man tror.

Jag är lycklig nu. För att citera Charlotte i Sex and the City: I'm happy everyday. Not all day everyday, but yes, everyday.