Livet

Ibland hittar man ett blogginlägg som beskriver precis det man känner. Så klockrent att man inte kunde ha sagt det bättre själv. Hittade detta hos Anna Hibbs och det kändes lite mitt i prick just nu.

Ibland känns det så jävla orättvist, livet. Jamen ja, det är klart det är orättvist, barn svälter och blir sexslavar. It's a fucking bitch. men man måste få tänka lite egoistiskt just här, annars hade detta blivit en blogg om att gud inte existerar.

Kan ni ibland känna att ni har varit på botten så många gånger att ni börjar undra om det är värt att orka sig upp. Till skillnad från de flesta saker som blir lättare ju fler gånger man gör dem, så blir att kravla sig ur det här svarta hålet bara jobbigare och jobbigare för varje gång. När man till slut når ytan och äntligen kan andas in luft, den känslan är obeskrivlig. Sedan kämpar man igen. Kämpar mot dom där berömda trädtopparna. För det är väl vad man ska göra? Alltid bli bättre, produktivare på jobbet, mer omtyckt, smalare, ha fler väskor...Samtidigt ska man inte vara vanlig. Man ska inte vara som alla andra. Då blir man en i mängden. Man ska vara ett orginal och inte en kopia. Man ska man ska man ska man ska... Så man orkar precis upp till trädkronan... Tar tag i en gren när det där mörka tar tag i en och man hamnar på botten med händerna fulla av löv. Som ett plågsamt bevis om var man en gång var.

Alternativet är att man bara står och trampar. För skräckslagen för att hamna i det svarta hålet. Det finns en musikvideo, där någon står på en plats och människor rusar förbi, men personen står still. Folket bara fortsätter till sina mål. Utan att titta tillbaka. Rusar rusar rusar. No looking back. Vilken video är det nu igen?

Och NEJ, jag är inte deprimerad.

//Lina