Det här med saknad...

Jag läste Katrin Zytomierskas blogg nyss och hon skrev ett så himla fint inlägg om hur det är att sakna någon. Det fick mig att tänka till lite. Jag saknar konstant, hela tiden och det är vidrigt. Först och främst saknar jag min pojkvän, det är jobbigt att vi bara kan träffas ca 2 dagar i veckan, visst vi hinner aldrig tröttna på varandra, det är bra, men ibland när jag kommer hem från skolan och allt är piss skulle jag bara vilja ha en kram av den som älskar mig mest. Jag saknar min familj ibland även om de är sjuka. Jag saknar mina bästa vänner som har spritt ut sig lite överallt i Sverige. Jag saknar de vänner som jag av olika anledningar tappat kontakten med. Det är nästan det värsta. De jag vet att jag aldrig mer kommer att ha samma kontakt med som jag hade en gång.

Katrin skriver om saknaden till sin exman. Hur det är att förlora den som står en närmast. Det måste va så jävla hemskt. Jag kan inte säga att jag har något ex som jag direkt saknar, kanske för att jag aldrig har haft nåt riktigt förhållande innan, men en väldigt nära person till mig har precis upplevt en fruktansvärd separation från sitt livs största kärlek. Det är min mamma jag pratar om. Jag fattar inte hur man överlever en sån sak, hur fan orkar man? Det är ju helt sjukt egentligen, att någon som vet alla ens innersta tankar, känslor, rädslor och drömmar, bara ska försvinna ur ens liv. Bara sluta vara en viktig del av ens liv. Bara fortsätta leva sitt liv utan att man får vara en del av det. Så fruktansvärt vidrigt jävligt.

Jag vet vad saknad kan göra med människor. Den förstör dem. Den bryter ner dem tills de är skuggor av sig själva. Den får dem att tappa sin livsglädje. Så tänk på det nästa gång du väljer att utesluta någon ur ditt liv. Tänk på det och ta ingen i din omgivning förgiven för en dag kanske du sitter där och saknar dem.

//Lina