Ni vet den där känslan när man känner att något är fel i livet men inte kan sätta fingret på vad det är. Den där gnagande oroskänslan som gör att man hittar fel i allt och alla, irriterar sig på småsaker, tappar lusten att göra någonting alls och ändå inte kan komma på vad det verkliga problemet är. Man hittar inte själva kärnan till att man mår som man mår och då börjar man tillslut tro att det är en själv det är fel på och då känns allt förjävligt.
Vet ni hur det känns när man faktiskt kommer på vad problemet är, när man hittar kärnan eller i alla fall en del av den? Det är precis lika jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar