Och jag tror att jag stannar i den stad där jag bor
för hos oss händer inget, det är tyst i mitt hål.
Men ibland när jag vilar och tänker och så
då är döden för nära för att orka förstå
och jag spelar utan insats här
det är sand emellan fingrarna
och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet
och jag böjer mig framåt när jag går här bredvid
och jag håller upp handen för att gömma mitt liv
för så länge som jag kan komma ihåg
har det funnits ett klister som fastnat på mig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar