Till min vän:
Jag saknar dej. Jag tror inte att du vet om det eller att du ens ägnat mej en tanke den senaste tiden, men det gör jag. Jag saknar dej som du va på den tiden när vi var sådär galna. När vi hittade på knäppa grejer som ingen annan vågade bara för att vi kunde, och för att ingen av oss skämdes, hur störda grejer vi än gjorde. Jag tror det va du som lärde mej hur kul det kan va att va sådär härligt störd. Det va förövrigt du som lärde mej dricka tyskt mandarin-vin i din källare och på senare år hur man blandar godast drinkar. Du har varit med om stora delar av mitt liv, första hopptävlingen som gick bra ( och de 100 som gick uruselt), skolk från meningslösa mattelektioner, konfirmationslägret from hell, mordhot, 18-års dagen, 100-tals tjejkvällar, när Frou-Frou dog, olycklig kärlek, första krogrundan och diverse andra katastrofer.
En period va du den första jag ringde när nåt gick åt helvete, och den första som fick alla de goda nyheterna. Vi har försvarat varandra no mather what och alltid ställde vi upp för den andra. Jag tror inte riktigt att vi förstod hur bra vi hade det fören vi förorade det. Nu är det försent för att ta tillbaka något, det har hänt och sagts lite för mycket för att det ska kunna bli som förr. Vi är antagligen inte ens samma personer som då. jag vet iallafall att jag inte är det.
Jag vet att du inte har haft det så lätt senaste tiden och om jag vågade ringa dej skulle jag göra det. Så att du visste att jag fortfarande finns här om du vill prata. Att jag fortfarande är din vän. Att jag aldrig slutade bry mej, även om det verkade så. Förlåt för det, och som sagt, jag saknar dej. Eller den du var. Jag hoppas att du en dag hör av dej, för då skulle jag ge vår vänskap en ny chans.
Tills dess hoppas jag att du har det bra och att din lycka vänder till det positiva. Att du hittar en trygghet i dej själv och inte i någon annans drömmar. För du förtjänar det bästa.
// Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar