Fan, ena stunden springer man på och tycker att allt går ganska bra, nästa sekund rundar du en kurva och springer rakt in i en jävla bergvägg. Krasch, och så ligger man där. När chocken lagt sig gör det ont, inte lika ont varje gång, men det känns, det gör det. Men om man bara får känna efter ett tag inser man att det inte är så farligt. Det tar tid men det går över, man måste bara lära sig att hantera smärtan på olika sätt. Jag har med åren blivit något av en mästare på att hantera saker. Jag har alltid tänkt över allt, hittat en lösning, rest mig upp och fortsatt springa som om inget hänt.
Men inte den här gången, den här gången tänker jag inte tänka, inte känna något alls, jag orkar inte. Så jag tar hand om mig själv på det endå sättet jag kan. Jag fixar till det yttre, eftersom insidan är ett så hopplöst projekt. Jag har gjort manikyr, pedikyr, hårinpackning, ansktsmask, you name it. Jävlar va snygg jag ska bli.
Nu tänker jag sitta här och låta sista lagret nagellack torka medans jag ser på Tv tills jag är så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna mer. Och jag tänker stänga av mig själv och inte känna något alls. Så det så.
//Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar