Alltså allvarligt, jag har problem. Jag vet inte vad det är med mej. Som ni såg igår så va jag helt sjukt pigg och stimmig, skrattade åt allt och va hur störd som helst. Grannarna höll på att bli galna. När jag tillslut gick och la mej kände jag mej så glad och lycklig, som om jag inte hade ett enda problem i världen. Men nånstans där i all min lycka började oron sprida sig, känslan av att det va lite för bra för att va sant.
Alltid när jag mår sådär bra brukar det hända nåt som gör att jag börjar må skit igen. Så jag vågar inte riktigt må bra fullt ut. Fan så tråkigt egentligen. Men nu är jag jävligt trött på att låta livet trycka ner mej. Så fuck everything, nu tänker jag bara släppa all gammal skit jag går och tänker på och se framåt.
Idag är jag fortfarande rastlös. Har varit ledig idag så jag va ute på världens härligaste cykeltur medans vädret fortfarande va fint. Va ute i nästan en timma och bara cyklade runt på måfå. Så himla skönt med lite motion, käns som att det är det jag behöver. Men nu börjar det krypa i benen igen. Jag kan bara inte sitta still, försökte titta på tv lite men jag kan verkligen inte koncentrera mej. Kan inte hålla fokus på något i mer än fem minuter. Så jag funderar på att ge mej ut igen, känns som att jag håller på att bli knäpp. Eller så kanske jag helt enkelt har problem.
Nu vet jag vad jag ska göra, jag ska åka bort till Teleborgs ridskola och bara titta på hästarna. Det kan nog hjälpa. För övrigt va det min kloka mamma som kom på det för ett tag sen, att jag alltid har blivit lugnare när jag är bland hästar. Så jag ska för en gångs skull lyssna på henne. För min mor är väldigt smart. Hon har förövrigt gett mig några av mina bästa visdomsord. Eller va sägs om "Om du ska ljuga, gör det bra så att folk tror dej". Mycket användbart.
Ska berätta mer om min fantastiska mamma en annan gång. Nu ska jag ge mej iväg och hoppas att jag blir lite mindre manisk. Eller att jag får nåt projekt att lägga min energi på. Eller att nån vänlig själ uppmärksammar mitt konstiga beteende och ställer en diagnos.
För jag vet fan inte.
//Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar