Ja håller så smått på att packa ihop mina tillhörigheter, nästan alla sommarkläder ska med till Viken, det blir en del, för att inte tala om skorna, räknar med att ca 15 par ska följa med, logistikproblemet är ett faktum. Dessutom är det ingen som vet vart jag hamnar exakt nästa år, det kan bli i detta rum, det kan bli nån annanstans, who knows... Så det bästa är att packa ner nästan allt som finns. Sååå jobbigt. Jag hatar det, jag hatar att jag måste lägga ner allt i kartonger, för att sedan ordna någon som flyttar dem, till god knows where, packa upp dem igen, sätta min personliga prägel på en annan plats, bara för att senare vid nåt tillfälle packa ner allt igen. Det enda positiva är att jag slänger massor, har tre Willys kassar fulla med saker. Det är bra, man ska inte samla på sig massa skit, man ska inte ha nåt som måste flyttas runt, nåt som håller en fast.
Fy fan, jag får spelet här, tror det kallas separationsångest. Jag vill inte sitta hemma och tycka synd om mig själv när det är en sån fin kväll, jag vill sitta på en uteservering, med en Mojito, och se solen gå ner tillsammans med någon som betyder nåt. Jag vill fixa till mig, ta de högsta klackarna jag äger och dansa bort sommarnatten på första bästa krog där champagnen aldrig tar slut, bland 100-tals människor där jag kan försvinna i mängden, jag vill ha efterfest på någons balkong tills solen går upp, jag vill somna när allt tystnar förutom fåglarna som har vaknat, när allt har sugits ut ur natten, när det inte längre finns något att vara vaken för. När jag vet att jag inte missar något. Sedan vill jag vakna och göra om allt igen, och igen och igen. Tills jag inte längre minns något annat. Så vill jag leva. No commitments, no disappointments.
Life on a fucking stick.
//Lina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar